Rörligheten på bostadsmarknaden

Rörligheten oförändrad trots reformer

I den bostadspolitiska debatten pratas ofta om att ökad rörlighet är lösningen på bostadsbristen som råder i Sverige, framförallt i våra storstadsområden. Fastighetsskatt, marknadshyror och sänkt reavinstskatt nämns inte sällan som verktyg för att öka rörligheten. Mot den bakgrunden är det det anmärkningsvärt att rörligheten över tid visat sig tämligen stabil, trots att det inte saknats stora förändringar på svensk bostadsmarknad under 2000-talet: förändrad reavinstbeskattning, fastighetsskattens avskaffande (2008), införandet av privatuthyrnings­lagen (2013), periodens nära fördubblingen av antalet som bor i bostadsrätt, minskningen och sedan den stora expansionen av antalet boende i hyresrätt. Därtill har ekonomin genomgått tre konjunkturcykler under 2000-talet. Inget av detta har lämnat något tydligt avtryck i den totala rörligheten.

Sverige har högst rörlighet i EU

Alla jämförelser med andra länder ger intrycket av att Sverige har en hög rörlighet på bostadsmarknaden. Svenskarna flyttar mest i hela EU. Det verkar även som att den höga rörligheten till stor del återfinns inom hyresbeståndet. Att det är högre omsättning bland hyresgäster är ett förväntat och återkommande resultat i liknande studier. Den vanliga förklaringen är att det är relativt lätt att flytta från en hyresrätt och att de som har tänkt att bo en kortare tid på en plats oftare föredrar att hyra sitt boende.

Låg rörlighet bland villor och småhus

Äganderätter, i huvudsak villor, sticker ut med mycket låg rörlighet, medan bostadsrätter intar en mellannivå vad gäller individrörligheten. Huruvida det är själva ägandeformen som påverkar rörligheten är oklart, det kan vara så att hushåll med preferens för att bo länge på ett ställe väljer äganderätt.

Rörligheten hög och stabil för lägenheter

Även kontraktsrörligheten, alltså andelen bostäder som byter ägare eller kontrakt är stabil och hög inom lägenhetsbeståndet, tio procent för både hyresrätt och bostadsrätt. Bland småhusen är däremot rörligheten låg, hur den än mäts. För den som vill öka rörligheten, verkar fler lägenheter och särskilt hyresrätter vara vägen framåt. Tio procent av allmännyttans bestånd omsätts varje år och hela sex procent av alla allmännyttans lägenheter delas ut via bostadskön. Det motsvarar 50 000 lägenheter som årligen förmedlas, utan krav på kapital eller tidigare tillgång till en bostad.

Fler lägenheter ökar rörligheten på bostadsmarknaden

Den verktygslåda som står till buds, ändrade regler och beskattning, verkar alltså inte påverka rörligheten nämnvärt, om inte konsumentskyddet tas bort helt på hyresmarknaden och en skyhög fastighetsskatt införs på ägarmarknaden. Men kommer vi medborgare att acceptera det? Den enda säkra slutsatsen som går att dra ur materialet är därför att den politiker som vill se ökad rörlighet bör fokusera på att öka andelen bostäder som ger högre rörlighet och minska andelen som ger låg sådan. Med andra ord bygga fler lägenheter snarare än småhus.